astronauten

Jag minns den där kvällen på balkongen - det vet jag att du också gör.
För den har vi pratat om förut,
du sa att det var där och då vi blev de speciella vänner vi var.
Det var väl i början av skolåret, typ i september
och vi var som vanligt alla samlade hemma hos någon, inträngda i en liten lägenhet..
Jag var allmänt trött på det mesta och hade väl haft ett ovanligt dåligt telefonsamtal lite tidigare.
Trots att jag älskade att umgås så som vi gjorde
så var jag idag sugen på att sitta på balkongen och titta på stjärnor.
Jag gjorde det så mycket oftare än vad du trott..
Men där satt jag och vickade på en stol när du helt plötsligt öppnade balkongdörren
och frågade lite försiktigt om du fick komma ut..
Givetvis, och du satte dig bredvid mig.
Vi var tysta ett tag och kikade på himlen, men sedan började vi prata
och vi pratade om allt,
jag öppnade mig för dig som jag aldrig gjort för någon annan
och trots att vi inte kände varandra så bra så var det lätt,
du var en väldigt enkel, öppenhjärtad och underbar människa.
Där på balkongen den kvällen insåg vi att vi hade väldigt mycket gemensamt,
vi förstod varandra.
Det var liksom början på något stort..