astronauten

Jag har kommit på en sak!
..men först lite om min dag som egentligen inte innehåller mycket mer än konsum faktiskt..
Lite tv och gosa med älsklings-katten.
Hm, ja det där var ju rätt onödigt...

Just nu sitter jag här och mår inte så bra faktiskt.
Jag tycker det är så fruktansvärt synd att det blivit som det blivit,
det är jävligt jobbigt och jag blir ledsen vid minsta tanke på det.
Men ja, jag får väl som vissa säger bara släppa det, men jag lovar att då är det för alltid.
Så tänk på vad ni säger snälla.

Jag har insett att jag är alldeles för mycket.
Jag söker och letar efter minsta lilla tråd att ta tag i och slita mig fast
för att tvinna in mig och förhoppningsvis fastna där.
Jag vill liksom finnas för någon och att någon ska finnas för mig..
Nu menar jag inte att jag inte har några vänner, för det har jag verkligen,
troligen de bästa också!
Men jag menar sådär obsekrivligt enkelt och kravlöst.
Jag vill ha någon där som stryker bort tårarna, fångar de i handen innan de smäller ner i golvet,
helst ska denne någon finnas där så ofta att man liksom vet inom sig vad man ska säga,
vad som behövs sägas eller vad som är rätt.
Jag vill ha en kram ibland som berättar att jag faktiskt inte är så dålig som min hjärna säger
och att jag faktiskt är någon att ha, någon man vill ha i sitt liv.
Det låter kanske alldeles helt åt skogen, men för mig är det inget konstigt
då jag verkligen tror och hoppas jag skulle göra detsamma. Utan minsta tvekan.

Den här insikten har gjort att jag förstår dig en aning mer, jag griper verkligen tag i alla händer som sträcks ut.
och du dök upp under den tiden då jag var som mest under isen,
då jag kände mig ensam trots massvis med människor runt omkring mig.
Du såg mig och lyfte upp mig, men jag gjorde fel och öppnade mig för mycket.
Det kommer nog aldrig hända igen så tack för att jag nu förstått,
förstått vad jag gjort för fel och att vi inte var så speciella som jag trott.

Så.. försöker jag ta tag i din hand, ryck undan den. För bådas skull.