When you try your best but you dont succeed

Typiskt,
ännu en kväll eller natt jag inte kan sova.
Det är alldeles för många tankar som snurrar
och det gör faktiskt lite ont idag.
Efter många funderingar fram och tillbaka
har jag tänkt testa något nytt.
Jag behöver glömma, för du har glömt mig.
Eller ja, du orkar inte.
Men grejen är den att jag också vill gå vidare,
och jag tror jag behöver förstå.
Tänkte skriva ner ett minne här,
någon gång ibland,
för att då har jag sagt det
och då kan jag glömma det.
Låter det mysko?
Hm, för mig låter det som en möjlighet
att testa något nytt för att bli bra.
Och ni få som läser det här,
tycker ni det är jobbigt, så läs inte då.
Detta är för mig - Jag vill ju bara överleva
och att skriva är hjälpande.

En kall kväll i februari kan jag tänka mig det var..
För mer än 2 år sen (ja, jag kommer ihåg sådant)
Vi hade haft några elaka diskussioner
och nu i efterhand kan jag skratta åt vad de handlade om,
för det var ju rätt så banalt
Jag var väl bara trött på att alla-alla-alla reagerade så
och ännu mer ironiskt är att just den saken inte förändrats..
men ja, den kvällen gick jag och favoriten ut på en promenad.
Han såg väl att jag var dålig och vi skrattade hela vägen bort till isen.
Där mötte vi dig och delade några stela ord.
Du hade precis som oss tittat på stjärnorna!
Du gick vidare och vi också..
Men sedan mötte du oss igen på en annan väg tillbaka till hemmet
du sa du var tvungen att få mer promenad.
Jag såg att du var ledsen så jag gick med dig
och ja, vi redde upp allt, pratade om allt,
skrattade åt allt..
Precis som vi skulle.
Till slut kom vi fram till den snöprydda kullen
och du sa du skulle bära upp mig.
Jag hoppade upp på din rygg och medan vi båda skrattade så vi grät
för du snubblade några steg i den djupa snön och sedan ramlade vi väl ihop.
vi gick upp till toppen och du satte dig ner med mig i ditt knä
och jag kramade min bästa vän - det gjorde du också tror jag..
Tillsammans tittade vi på stjärnorna och du sa massa snälla ord.
Jag har aldrig känt mig tryggare och sedan dess
var ju du Stjärnan.

Sådärja, det blev visst lite tårar
och ett jättelångt blogginlägg.¨
och för att klargöra en sak,
vissa saker var i efterhand tydligen inte sant
och det är därför jag vill glömma det
.

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0