astronauten

Nu har jag fått fundera lite på det och jag är nog mer besviken över det hela än jag trott. Jag är besviken på mig själv som förstör det med massa konstigheter. Det som börjar bra slutar med tomma blickar och utan några ord att luta sig tillbaka på. Jag blir besviken på mig själv som funderar och funderar och funderar tills den gräns då allt vänder. Hur bra kan det bli när man bara oroar sig över tankar. Andras tankar. Och mina tankar. Men givetvis mest De tankarna. Jag vet att jag är fel, att jag gör fel och att det blir fel.. Jag trodde jag kanske, kanske kunde göra rätt och att det skulle gå min väg. Men jag är för svår. Det kanske inte ens var någonting.
Jag trodde bara att jag skulle kunna vara speciell.